Eutropia- Början

Hej! Jag hade tänkt att skapa en berättelse!

Titel: Europia

Prolog: Juli. En helt vanlig tjej som bor på ett barnhem? Tills den dagen då hon ska på sin första element undersökning. Födelsemärket som sitter på hennes rygg har tydligen inte varit något konstigt, utan ett märke som visar att hon tillhör den kungliga familjen.

Så om ni vill läsa mera, komentera, så kommer första kapitlet snart!

Finns även på:
Wattpad
Mugglarportalen

Kapitel 1.

Idag. Dagen då jag ska få veta vilket element jag tillhör. Vilka som ska bli mina kompisar och vilka som ska bli mina fiender. Dagen då allting kommer att förändras. Jag Juli, kommer inte längre att vara den smutsiga flickan från barnhemmet som ingen vill prata med. Jag kommer att vara den riktiga Juli.

Jag sitter på sängens kant och väntar. Väntar på att den stora rostiga klockan ska ringa så att jag kan gå ner från mitt kalla mörka rum och ner till det iallafall varmare köket. Jag pillar lite på överkastet med barnhemmets symbol på och suckar. Jag kommer inte ens ihåg mina föräldrar, eller jo. En man med en ljusbrun kappa och en kvinna med en likadan. En pojke. Några år äldre än jag. Det är det ända jag minns. Frida, det är en av de få som jobbar här, har sagt att jag hittades i skogen, på en smal stig som ledde ut i vildmarken. Man hade letat efter mina föräldrar i flera år, men inte hittat de.

Klockan ringer och jag går ner för trappan från mitt rum. Jag kommer ut i köket och ler. Här är det alltid varmt, och det luktar gudomligt. Det är fin middag idag, för att det var element dag. Det är jag och en pojke till som ska sorteras, men jag känner inte honom så bra. Han heter Max, men har bara varit här i några veckor. Hans mamma hade tydligen dött av cancer och hans pappa var död sedan kriget. Han saknade de väldigt mycket. Det var tur att han var kille, för annars hade vi fått dela rum och det vill jag inte. Det har bott några stycken tjejer här i omgångar, men ingen av de har varit så värst snäll.

“Va? Vem fyller år?” Det är Ry som pratar. En liten snorunge, jag menar bokstavligt, som inte kan hålla sin mun någon minut på hela dygnet. Tur att man inte delade rum men honom. Vem kunde ana att en liten brunhårig pojke som bara ser ut som att vara fyra år, egentligen är sju? Det är en sak jag har funderat mycket över.
“Nej” sa Frida och log mot honom. “Det är Max och Juli´s sista dag här ju! Då måste de få något gott att äta, ellerhur?”
“Va? Nej…” han hoppar ner från pallen och sätter sig på bänken, mitt i mot mig. Jag suckar. Det bärs fram en hel kyckling och alla runt bordet slickar sig runt munnen. Såhär god mat får vi bara på element dagar och födelsedagar så alla uppskattar den verkligen.

Efter maten så hjälper jag till med att plocka undan och diska, vilket man måste göra efter man har fyllt 10. Sedan går jag upp för den långa rangliga trappan som knakar och drar koftan lite tätare omkring mig innan jag öppnar dörren. På sängen ligger det som jag ska ha på mig idag. Den finaste klänningen som jag någonsin har sett i hela mitt liv. Det är en vit spetsklänning, vilket som är väldigt sällsynt här på barnhemmet, då vitt tyg är väldigt dyrt och spets är svårt att få tag på. Sedan är där en vit kofta och ett par vita skor, som jag aldrig hade fått ha annars, för att jag är känd för att smutsa ner saker. Jag går fram till sängen och bara känner på det lena tyget. Linne tyg. Väldigt dyrt det med.
“Gillar du det?” Jag vänder mig om och där står Frida med sitt förkläde.
“Jag älskar det” säger jag och ler.
“Packa nu och byt om sedan, så gör jag iordning ditt hår sedan!”

När jag går ner med min väska och klänningen svajande runt mina ben är jag lycklig. För första gången på länge. All personal står i köket när jag kommer ner och ler mot mig. Frida går fram och leder mig till den förtäckta spegeln och tar bort tyget som hänger för. En enorm våg av damm kommer mot oss, men jag bara skrattar och Frida börjar att kamma mitt blondbruna hår. Jag kollar på mig i spegeln. Det är inte ofta jag får göra det, men jag ser ut som vanligt. Det ända jag ser när jag kollar in i den är en snart 14 årig barnhems flicka, med väldigt vackra blåa ögon.

*Bevakar* Jättebra!!

Tack Kallamina!

Kapitel 2

En massa folk. Det är det ända jag ser. Det är därför man ska vara lång. Jag kollar runt efter Max. Försvunnen. Om jag bara hade varit lite längre hade jag kunnat se honom, eftersom han också är lång. Folkmassan börjar röra på sig och jag följer med strömmen. Vi ordnas upp på led och förs in i en stor aula där vi sjusas ut på de olika bänkraderna. När alla är inne kollar jag mig omkring. På högersidan sitter alla 13, 14 åringar som ska göra sitt test för första gången. På vänstersidan sitter allt folk som ska göra om testet för att de inte har fått något resultat.

Trumpeter börjar spela och alla i salen, inklusive jag, reser oss upp. Kungen och drottningen kommer ut på scenen och vinkar. Alla klappar i sina händer och vissa busvisslar. Kungen går fram till talarstolen och alla sätter sig ner.
“Välkomna! Nu är det dags för element test!” Alla klappar igen och han fortsätter att berätta om att de har en ny teknik idag, så det inte ska bli några som får göra om det. Alla klappar som om deras liv hängde på det och vi leds sedan in i rum, beroende på om det är första gången vi gör testet, eller om vi gjort det innan.

Vi står i det trånga rummet i några minuter innan en man i 20 års åldern kommer in till oss.
“Vi börjar i bokstavsordning, Felicia Adams!” En tjej med långt blont hår går in i en korridor och jag suckar. Om vi ska ta det i bokstavsordning så kommer jag att vara sist, eftersom inte jag har något efternamn. Rummet töms på folk och tillslut står jag ensam kvar på det fuktiga stengolvet, när manen kommer tillbaka och ropar upp
“Juli” Inget efternamn, bara Juli. Jag känner att mina ben skakar när jag går mot mannen och ut i korridoren. Mannen leder mig till ett rum där jag får lägga mig på en bår. Männen i rummet börjar klistra fast massa klistermärken med sladdar ur på mina armar, men stelnar till när de ser mitt födelsemärke på min högerarm. Ett stick i armen och sedan är alltig borta.

“Det måste vara hon” En röst.
“Men hon är ju död!” svarar en annan röst. Jag öppnar försiktigt mina ögon och ser ett rum med vita väggar och en massa sängar där vi som har blivit testade ligger. Brevid mig ligger Max och läser en bok. Hans ansikte är perfekt format och om jag inte visste bättre hade jag varit kär i honom. En sjuksjöterska kommer fram till Max och tar ett blodprov och ler mot mig när hon går tillbaka till vagnen där hon ställer ner den lilla behållaren med blod. Sedan kommer hon till mig.
att få tag på. Sedan är där en vit kofta och ett par vita skor, som jag aldrig hade fått ha annars, för att jag är känd för att smutsa ner saker. Jag går fram till sängen och bara känner på det lena tyget. Linne tyg. Väldigt dyrt det med.
“Gillar du det?” Jag vänder mig om och där står Frida med sitt förkläde.
“Jag älskar det” säger jag och ler.
“Packa nu och byt om sedan, så gör jag iordning ditt hår sedan!”

När jag går ner med min väska och klänningen svajande runt mina ben är jag lycklig. För första gången på länge. All personal står i köket när jag kommer ner och ler mot mig. Frida går fram och leder mig till den förtäckta spegeln och tar bort tyget som hänger för. En enorm våg av damm kommer mot oss, men jag bara skrattar och Frida börjar att kamma mitt blondbruna hår. Jag kollar på mig i spegeln. Det är inte ofta jag får göra det, men jag ser ut som vanligt. Det ända jag ser när jag kollar in i den är en snart 14 årig barnhems flicka, med väldigt vackra blåa ögon.


“Blodprov, det kommer bara sticka lite” Förklarar hon.
“Mm.” svarar jag när det sticker till i fingret. Hon ler mot mig och går sedan vidare till nästa person.

Tack om någon läser! <3

Kapitel 3

Jag suckar och låter sömnen ta över ännu en gång. Klockan är 2 på natten och det är bara jag som är vaken i det stilla rummet. Sjuksjöterskor går runt i rummet och gör iordning saker och en är på väg mot mig.
“Sover du inte?” viskar hon och jag skakar på huvudet.
“Huvudverk” viskar jag tillbaka. Hon nickar och går till en vagn mitt i rummet, där hon hämtar en liten flaska.
“Drick det här” Jag nickar och tar mot flaskan. Den är ganska liten, men rymmer sömnmedel som får dig att sova i en natt. Jag dricker upp det och håller ut flaskan mot henne, men innan hon hinner ta den somnar jag och glaset går i kras mot golvet.

Jag slits mellan olika världar, min mamma och pappa, min bror, min sju års dag när jag fick gå utanför tomten för första gången, när jag var sjuk och höll på att dö, och min mammas underbara ansikte. Spindlar, spindlar överallt, ormar, jag håller på att dö, jag är instängd i en låda, en låda med vatten, jag kommer att drunkna, jag ligger på en strand, är så törstig, jag kommer att dö, dö, nu är jag i ett hav, jag kommer att drunkna, jag faller, kommer snart att slå i marken, jag är på en äng, mitt bland massa skenande djur, de kommer att trampa på mig, jag kommer att dö, dö, dö…

Någon skakar på mig, ropar på mig. Jag andas inte, jag kan inte… Plötsligt slår jag upp mina ögon. En massa läkare står runt min säng och håller fast mig. Jag kollar mot de med skrämd blick och jag ser att några av de slappnar av när de ser att jag kollar på de, men ingen av de släpper taget om mig. En lång stund, tills en super läkare kommer, ligger jag bara där och stirrar på de. Super läkaren tittar på några av panelerna som de sladdar jag tydligen hade på mig, går till och han nickar gillande.

“Hur mår du Juli?” frågar han när han har vänt sig mot mig, men inte lyft blicken från sin skrivplatta. Jag kan inte göra något annat än att nicka. Han kollar upp på mig och skriver sedan något på sin skrivplatta. Han säger något till läkarna som släpper taget om mig och jag slappnar av. En stark lampa riktas mot mitt huvud och jag stänger ögonen.

En hand, med en plasthandske på öppnar mitt ena öga och tvingar det att vara öppet medan 4 läkare och en super läkare tittar på det med var sin ficklampa. När de har tittat på det andra ögat med så får jag genomgå en massa andra högteknologiska undersökningar, som jag inte ens kunnat drömma om. I slutet av dagen är jag så trött att jag bara skulle vilja sova, men en läkare håller koll på mig, så att jag inte somnar hela natten och jag vet fortfarande inte vad som har hänt.